Strålande sol från en helt blå himmel och flera plusgrader. Bestämde mig för att göra en skogspromenad genom gammelskogen. Snön låg forfarande halvmetertjock på stigen till en början. Nattens minusgrader gjorde skaren bärande men en viss försiktighet var behövlig i sänkorna där mildvädret tidigare bildat djupa rännilar av smältvatten under snön.

Upptäckte snart den tretåiga hackspettens tvärgående barkspår på den döda gammelgranens stam. Insektslarverna lockade den säkert hungriga hackspetten. På en omkullfallen granstam hade ekorren haft flera måltider. Resterna av flera grankottar låg tydligt uppradade på stammen. De energirika granfröna behövdes säkert för ekorrens allt aktivare liv denna tidiga vårdag.

Njöt av skogens tysthet men svaga vindsusningar i trädkronorna var behagliga för örat. Snart hördes porlet från smältvatten som sökte sig till närmaste bäck. I bäckens kristallklara forsande vatten sträckte näckmossans långa trådar ut sig. Det är lätt att förstå tidigare människors liknelse med näckens hår. Lite längre bort på den nu snöbefriade stigen växte den stiliga palmmossan och kransmossan lyste vackert grön i sin fuktighet.

Efter några hundra meter kom jag fram till den mysiga gamla timrade skogskojan, som låg solbelyst i söderläge mot det gamla alkärret. Njöt av solens värme, dansande vintermyggor och medhavd fika.

Plötsligt började en talgoxhanne fila på sitt typiska revirläte ”sisi-ty”. Nästan omedelbart svarade en annan talgoxe lite längre bort med samma läte. .Snart syntes och hördes båda fåglarna ganska nära varandra. Några sista läten från båda och sedan blev det alldeles tyst. Förmodligen gick här någonstans en markant revirgräns. Spännande att veta ifall hannarna även lyckades senare locka till sig en hona. I gammelskogen finns det gott om hålträd så säkert kommer familjebildnigen att lyckas.

Fortsatte min vandring på den nu snöfria stigen. Kom snart under en hackspettsmedja. På marken låg en stor mängd urhackade grankottar, som den större hackspetten behandlat för sitt frösök. Smedjan syntes i den döda grantoppen ovanför. Där uppe satt typiskt kvar den sista kotten som fågeln hämtat i lämpliga granar.

Flera lågor (fallna döda stammar) längre bort längs stigen var angripna av vedsvamparna klibbticka, björkticka och vintermussling. Vedsvamparna är tidiga typiska nedbrytare av döda trädstammar. Svamparna mjukar upp cellulosan och ligninet så att insektslarver, mossor och lavar slutligen kan sönderdelar trädstammarna till fria näringsämnen och jord som blir näring åt nya levande träd. Detta är ett tydligt väl fungerande naturligt kretslopp.

Långt borta i den tysta skogen hörs en domherres mjukt, flöjtande ”dju”. Några koltrastar varnar i närheten och snabbt från en rotvälta dyker en gärdsmyg upp och försvinner in i skogens dunkel.

Promenaden avslutas och min tanke är att dagens relativt tysta skog om några veckor kommer att kännetecknas av en härlig fantastisk sång kör när trastarna, bofinkarna, trädkryparna och hackspettarna kommer igång med sina typiska ljud när solen står ännu högre på himmeln än idag. Fågelvåren är efterlängtad av mig och många andra!

Per-Olof Erickson

Naturskyddsföreningen