Naturskyddsföreningen Gävleborg menar att:
- beslutet är ett nytt beslut som redan ligger för prövning hos Högsta förvaltningsdomstolen och skall därför avvisas med anledning av risk för s k litispendens.
- vargstammen idag inte har en gynnsam bevarandestatus med hänsyn tagen till:
- den låga populationen
- det minimala genetiska inflödet som inte når upp till uppsatta mål
- den inavelsdepression som arten befunnit sig i under lång tid (minst 33 år)
- inavelsgraden som idag är 0,23 vilket är nästan likställt med syskonparning
- en inavelsgrad som på 33 år endast har gått ner med två procent
- att delar av stammen efter förra årets licensjakt konstaterats lida av en extremt hög andel kryptorkism – testikelmissbildning (41% av hanarna)
- Tapiola-domens avgörande inte har beaktats i Högsta förvaltningsdomstolens avgörande 2016, framför allt vad gäller att medlemsländer inte kan tillgodoräkna sig genetisk förstärkning från grannländer utan skyddade vargpopulationer – något som svenska myndigheter gjort när man tagit fram referensvärdet på 300 vargar.
- inte heller den forskningsartikel av professor Linda Laikre och Nils Ryman m.fl. som publicerades 2016 (bilaga 2), att den svenska vargstammen bör bestå av ca 1 200 vargar om den ryska vargstammen inte räknas in för en långsiktigt livskraftig population, har HFD tagit ställning till i sitt tidigare domslut.
- licensjaktbeslutet överskrider den begränsade mängd, såväl regionalt som nationellt, som kan komma i fråga genom undantag och är oproportionerligt stor jämfört med de mycket osäkra resultat som kan uppnås.
- selektiviteten inte kan tillgodoses med den precision som krävs för att inte riskera att påverka artens gynnsamma bevarandestatus negativt.
- risken att fel individer som är genetiskt värdefulla fälls är uppenbara, framför allt i reviret Gullsjön, och att man inte tagit fasta på försiktighetsprincipen och den strikta selektivitet som krävs.
- arten genom en omfattande licensjakt inte har påvisats ha en positiv nettoeffekt på artens långsiktiga bevarandestatus.
- försiktighetsprincipen i tillräcklig utsträckning inte har beaktats i beslutet om en licensjakt.
- osäkerheterna i populationsberäkningarna är för stora för att helt förlita sig på i beslutet om licensjakt.
- beslutet, som innebär jakt i ett revir som delas med Jämtlands och Västernorrlands län, saknar legitimitet då dessa län inte har fått någon beslutsrätt. Revir som är gränsöverskridande med tre (3) län bör inte kunna påverkas negativt av ett (1) angränsande län. Beslutet motverkar även den grundläggande strategin och beslutet om att minska rovdjurstrycket i det mellansvenska förvaltningsområdet och att arten skall spridas i sitt naturliga utbredningsområde.
- länsstyrelsens angivna syften, att öka samexistens mellan människa och varg, begränsa den negativa socioekonomiska och psykosociala påverkan, underlätta tamdjurshållning och begränsa skador orsakade av varg, samt att bevara vargstammens gynnsamma bevarandestatus, inte med rigorösa vetenskapliga rapporter kunnat påvisas uppnås med en licensjakt och som ur ett helhetsperspektiv leder till en positiv nettoeffekt på vargens bevarandestatus.
Jakten på 12 vargar i Gävleborgs län är en del av en omfattande licensjakt på totalt 33 vargar i landet. Till det kommer dödlighet på grund av skyddsjakt, naturliga orsaker och illegal jakt – varav den sistnämnda bedöms vara den största dödsorsaken för vilda vargar i Sverige. Den senaste inventeringen vintern 2020/21 visade på 395 vargar vilket betyder att de samlade licensjaktsbesluten omfattar cirka 8,4% av den svenska vargstammen, en utökad licensjakt mot föregående år.
Med tanke på att den svenska vargstammen är fåtalig, isolerad och uppvisar en hög inavelsgrad – nästan motsvarande avkomlingar till syskon – drar föreningen slutsatsen att det överklagande beslutet innebär ett allvarligt hot mot artens bevarandestatus och långsiktiga fortlevnad i landet.
Läs hela överklagandet med bilagor.
Kommentera